De bästa ögonblicken...

När ni spelat rollspel, så måste det nån gång hänt en sån där grej, som ni gladeligen berättar vidare, eller citerar. En sån där sak som man skrattar eller myser åt var gång man minns den.

Jag börjar: Min grupp (innan vi träffade Bodil) satt och spelade Dungeons & Dragons 3e. Hanna hade en väldigt närstridkapabel Dwarf i tyngsta möjliga rustning, med största möjliga yxa. gruppen hade bordat en svävande spökbåt i ökennatten, och konfronterade kaptenen: en Vampyr. Observera att jag som var spelledare, hade tillfälligt glömt en viktig detalj, för jag hade mycket att hålla i huvudet. Efter lite trash-talk så slår alla initiativ, och när det blir Hannas tur så säger hon: jag kastar Searing Light! För er som inte vet det så är Searing Light en magi som gör extra skada på saker som inte tål solljus (typ Vampyrer), och extra skada på odöda (typ Vampyrer...). Poängen är, att både jag och min NPC-Vampyr tolkar dvärgens bepansrade utséende som en FIGHTER. När jag hör Searing Light, så gapar jag stort, och i egenskap av både mig och Vampyren utbrister jag: Va?! Är du CLERIC?!
Säg god natt till Kapten Askhög...

Kanske inte det bästa rollspels minnet men det var roligt och väl citerat

Vi har precis börjat med en ny grupp tillsammans med Ingela, vi sitter på en taverna och ingen känner någon, vi sitter dock vid samma bord för tavernan var full och det var det enda lediga bordet, Helt plötsligt bestämmer sig John för att gå ut av någon anledning som jag har glömt bort, Någon tar hans plats. John kommer tillbaka, Johns karaktär sparkar av någon anledning till den här mysteriska mannen i bak huvudet, Ingela slår huvudet i bordet och börjar i stortsett att gråta, alla suckar, och spelet förtsätter, med John i fängelset. xD

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA jo den där Jhon e en lite lustig typ (väl menat)

Önskar ni minnen av när "idioter" har fuckat up spelet så kan jag dra otaliga från mellanstadiet och tidigt högstadium... Men nu tänkte jag dra ett bra minne. Mitt bästa.

Friformsrollspel på SSK som handlade om ungdomar i ett kollektiv boende med sina intriger. Vi var typ 5 killar som inte kände varandra sen innan och en SL som delade ut roller. Alla fick flera stycken i olika scener. I den här var jag min paradroll genom rollsepelet. Utilitaristen Sandra.

I alla fall hade Sandras vän Clara som var läkarstudent råkat ut för att testpersonen (minns inte namnet) dött på operationsbordet och hon skyllde det på sig själv. Så när alla var på begravningen satt Clara bara och grät vid porten till kyrkogården. Jag i egenskap av Sandra gick och tröstade henne och fick henne att komma till begravningen.

Jag har spelat så bra någonsin innan eller igen. Jag kände att varenda replik satt klockrent in character det var perfektion inom rollspel och inte bara jag utan alla andra också. Hela scenen satt klockrent jag önskar att någon haft en filmkamera. För en sekund trodde jag nästan att jag var Sandra på riktigt. Resten av friformsrollspelet gick dåligt jag hade förbrukat all energi på den enda scenen.

Efter det har rollspel inte varit lika roligt längre. För jag har aldrig (no offence) spelat med så bra rollspelare igen.